Du vet hur det är. De ständiga pikarna för att du håller på Häcken, ett lilleputtlag utan historia och utan publik. Ständigt tvingas du förklara dig och försvara dig. Men lägg till detta att hela ditt engagemang ifrågasätts. Att du utsätts för kontrollfrågor som vad tränaren heter och att man förvånas över att du går på matcherna.
Så kan det vara om man är tjej och Häckensupporter.
Jo, det är faktiskt sant. Det var en gång en person som ville testa om jag verkligen kunde nåt om Häcken och som frågade mig en riktigt svår fråga: “Vad heter tränaren?”. Det var säkert inget illa ment och jag är ingen kalenderbitare så hade det kommit en riktigt riktigt svår fråga hade jag kanske inte klarat den men – hallå! Skulle en kille fått samma fråga? Skulle en kille behövt “bevisa” sig överhuvudtaget? Nu är det min tur att ställa en svår fråga till er: Gissa vilket kön det var på den kille som gav mig denna kontrollfråga?
Reaktionen hos personer i min föräldrageneration, typ 50+, är oftast “jaha, spelar din kille i Häcken?”. Jag kan inte ha ett eget intresse utan det måste vara kopplat till min man – känns inte denna tanke väldigt gammalmodig? Återigen – det är säkert inget illa ment men det är ganska tröttsamt. Kruxet är att dessa personer tycker sig få belägg för att de har rätt när jag talar om att min sambo också är involverad i supporterklubben: “Ja-haa” (utläses med en slags lättad suck och gärna huvudet lite på sned). Ibland önskar jag att Mattias höll på Gais så att jag kunde få ha mitt Häckenintresse i fred ,,,
Ibland kan jag känna mig som någon slags konstig mutation eller rättare sagt, jag kan känna mig behandlad som en. Jag bemöts med samma slags nyfikenhet som jag inbillar att forskare har när de hittar en ny livsform och ska försöka artbestämma den. “Fråga 1: Går du på matcher? I så fall hur många? Fråga 2: Åker du på bortamatcher? I så fall hur många? Fråga 3: Vad heter träna,,,” Urrk! Det kanske är ren nyfikenhet, det kanske bara är ett misslyckat försök att engagera sig i en medmänniska, det är säkert inte illa ment ,,, – har ni hört det förut?
Eller kanske är det så att folk helt enkelt bara är avundssjuka. Inte på att jag håller på ett så vackert lag som Häcken (för som ni har märkt är det inte min laglojalitet som ifrågasätts utan mitt anspråk på att ha en sådan lojalitet överhuvudtaget) utan för att jag har något som engagerar mig. Något att se fram mot varje vecka, något som ger mig vänner, som ger mig glädje och ursinne ,,, Visst känner du igen det också? Oavsett om du är man eller kvinna ,,,
Lisa GrÖÖn